I väntans tider

Denna blogg finns för dig som letar styrka och mod inför den stora dagen. Fantastiska mammor delar med sig av olika förlossningsberättelser, unika på sitt sätt, samt insikter att dela vidare till blivande föräldrar.

Stort tack till våra mammor som delat med sig <3

 

Johannas berättelse

Detta en vacker förlossningsberättelse från Johanna (Instagram: johannagrantcom), som planerade en hemmaförlossning. Ödmjuk inför att inte kunna planera en förlossning till hundra procent, hade Johanna ett mål och en vision om att föda sitt barn på ett lugnt och tryggt sätt i hemmet.
Johanna och hennes partner förberedde sig noga genom att skapa en trygg och bekväm miljö, hade kontakt med en doula som stöttade dem genom hela processen. Det var inte en enkel resa, men med stöd från varandra och de professionella som var närvarande, kunde de hantera allt som kom sin väg.

”Klockan är 06.30 och jag är uppe och kissar, allt är som vanligt. Inget tecken på någonting. 06.50 vaknar Lily och ska gå på toa så jag följer med. Ställer mig upp och det klassiska "knäppet" hörs och jag hinner tänka "undra om vattnet går nu". Går 5-6 meter ut i hallen vid trappan och ja, där kommer en stor laddning vatten. V ligger och sover på övervåningen, jag säger i ganska låg röst nerifrån 'jag tror vattnet gick' och han vaknar på en millisekund (händer aaaaldrig annars). Enligt honom så lät det som jag stod bredvid hans öra och pratade vanligt, så han var förmodligen väldigt redo och förberedd.

Jag ringer mamma som ska komma och hämta Lily och så ringer jag min doula som ska vara med och assistera. Vattnet fortsätter sippra och komma varje gång jag ställer mig upp men några värkar startar inte. 2-3h senare dyker doulan upp och vi börjar direkt med övningar från 'Aktiv baby' för att få bebisen i optimal position och därmed kunna få igång värkarna (vi tror han förmodligen låg lite lite snett med huvudet och därav ingen värkstart). Klockan är nog närmre 10.30/11 nu gissar jag på. Vi gör de tre grundövningarna om vartannat och börjar sedan med akupressur. Framåt lunchtid (12-13) börjar de första små känningarna. Vi varvar övningar enligt instruktioner och jag rullar även runt lite sittandes på en pilatesboll i nästan 1h samtidigt som värkarna tilltar mer och mer. Vid 15-tiden vet jag att intensiteten tilltar ordentligt och vid den här tiden klockar jag allt och det närmar sig nedstigning i förlossningspoolen.

Jag går ner i poolen ca 16.15-16.30. Sedan fortsätter värkarbetet där. Fruktansvärda värkar men sköna pauser emellan. Jag känner hur det skrider framåt och denna gång känner jag när han börjar tränga ner (gjorde jag aldrig med Lily) och den smärtan var den värsta, då var det svårt att hålla sig positiv. Sedan är det dags för huvudet att komma ut och det flyter på bra, behöver lite assistans utifrån när huvudet är ute innan resten av kroppen kommer och vid 18.20 är hela han ute och känslan är: förvirring, overkligt och utmattad.

Efter en stund förflyttar vi oss till vår egen säng (den känslan var oslagbar och väntar på placentaavgång som sker inom 1h. Han är pigg och vaken. Ammar och vi börjar efter kanske 2h förbereda för att åka in till förlossningen för en check. Jag duschar av mig, klär på mig mina egna kläder och 4h efter hans födsel infinner vi oss på förlossningen. Jag undersöks, navelsträngen klipps, han vägs och mäts och vi bokar en tid för läkarundersökning.
En fantastisk, lugn, odramatiskt och kärleksfull förlossning i vårt eget hem. I vårt eget vardagsrum. Med sällskap som vi själva valt. Med lugna timmar efteråt för bästa möjlighet till anknytning osv. Det var en dröm."

Johannas tips inför en förlossning:

• Ha en vision om hur du vill ha din förlossning men när den väl sker så får man ta saker som de kommer.
• Fokusera på att bibehålla andning och lugn i alla situationer
• Berätta för din partner eller stödperson vad du förväntar dig av denna. Att ni är på samma planhalva och att du får det stöd du vill ha är så stärkande

 

Emelies berättelse

Detta är Emelies berättelse, om en förlossning som inte alls var som hon föreställt sig, som slutade med ett akut kejsarsnitt och en insikt om att kunna acceptera situationen som den är.

”Det är verkligen sant att livet inte alltid går att planera, särskilt när det gäller förlossningar och det nya livet som kommer efteråt. Det är lätt att känna sig både lycklig och förväntansfull men samtidigt stressad och orolig inför allt som ska hända, men det är viktigt att komma ihåg att det är okej att ta det som det kommer och att det är helt normalt och tillåtet att känna på olika sätt.

När jag själv skulle föda mitt första barn, gjorde jag allt jag kunde för att förbereda mig så mycket som möjligt. Jag packade min bb-väska tidigt med allt jag trodde jag skulle behöva, lagade mat att ha i frysen och försökte planera så mycket som möjligt. Men några veckor innan den väntade dagen, gick allt inte fullt som planerat. Jag födde mitt barn för tidigt, under svåra omständigheter och hamnade på neonatalavdelningen, vilket var en helt annan upplevelse än vad jag hade förväntat mig.

Det var en tuff tid, men jag lärde mig snabbt att det var viktigare att ha en känsla av acceptans och att ta saker som de kom, än att försöka kontrollera allt. Att ha stöd från min partner och mina nära och kära var ovärderligt och det var också viktigt att be om hjälp när det behövdes. Att ha mat i frysen och en plan för hur man kan ta hand om sig själv och sin familj efteråt är bra, men det är också viktigt att ha flexibilitet och att vara öppen för förändringar.

Det viktigaste för mig var att känna att jag hade acceptans för situationen och att det var okej att ta det som det kom. Detta gav mig en känsla av lugn och trygghet mitt i allt kaos.

Så även om det är bra att förbereda sig inför förlossningen och tiden efteråt, är det viktigt att komma ihåg att det inte alltid går som planerat och att det är okej att be om hjälp när det behövs. Det är också viktigt att ha en känsla av acceptans och att ta det som det kommer, för att minska stressen och oron som kan uppstå under denna tid

Idag är det några dagar kvar tills tredje barnet är väntat. Och att vara öppen för att det kan bli som det blir, är för mig en erfarenhet jag upplever att jag blivit stärkt av idag."

 

Marielles berättelse

Detta är Marielles berättelse, om ett planerat kejsarsnitt på grund av sätesbjudning och hennes tankar kring det.

"Det var en känsla jag aldrig hade upplevt tidigare, en blandning av nervositet och förväntan som inte gick att jämföra med något annat. Vår förlossning var planerad som ett kejsarsnitt, så vi var förberedda på själva proceduren. Trots det var det en konstig känsla, en mix av spänning och lugn, när vi på morgonen begav oss till förlossningen för förberedelser.

Natten innan hade varit rastlös, med vetskapen om att det var vår sista natt "själva i huset". Morgonen var lugn och pirrig, och jag duschade och tvålade in mig med en bakteriedödande tvål enligt läkarens rekommendation. Känslan i bilen på väg till förlossningen var speciell. Jag var redo att träffa mitt barn, men samtidigt önskade jag att vara ovetande om exakt när det skulle hända. Jag ville ta det som det kom, utan att veta klockslaget.

Vi hade tidigare besökt förlossningen, men jag var så inställd på en vaginal förlossning att jag inte hade riktigt tagit till mig informationen om kejsarsnitt. Jag var tacksam över att det var en planerad operation, med tanke på riskerna med att föda ett barn i säte. Samtidigt kände jag mig lite snuvad på möjligheten att uppleva en vaginal förlossning och få veta hur förvärkar känns.

Min partner var med mig under förlossningen och var en fantastisk trygghet att ha vid min sida, även om han egentligen inte gillar sjukhusmiljöer. Han bar de gröna kläderna som krävdes och skämtade om att se ut som en läkare. Han var närvarande och ett otroligt stöd under hela proceduren. Det betydde otroligt mycket för mig att ha honom där.

På förberedelserummet rådde en härlig stämning. Personalen var fantastisk och fulla av entusiasm inför den kommande förlossningen. Jag fick duscha och förbereda mig igen, välinformerad och guidad av den fantastiska personalen. De berättade för oss vad vi kunde förvänta oss och förklarade varför infarter och katetrar behövde sättas in. De visade även vilket rum barnet skulle tas till om det fanns behov av hjälp efter födseln. Efter en något lång väntan var det äntligen dags för oss att gå till operationssalen.

I operationssalen möttes vi av en personal som överträffade mina förväntningar. De var fler än jag hade trott, och de gav mig alla en positiv känsla av att de verkligen såg fram emot att välkomna mitt barn till världen. Narkosläkaren satt bredvid mig och övervakade allt noggrant, och jag kände mig trygg med deras närvaro.

Snittet tog lite längre tid än planerat, och det uppstod en känsla av brådska och lite ansträngd stämning i rummet. Men mitt fokus låg på att få en glimt av mitt barn och känna henne mot min kind. Jag hann bara få en kort stund med henne innan personalen snabbt agerade och tog henne till ett annat rum för att hjälpa henne att andas. Min partner följde med dem för att vara vid hennes sida.

Medan jag låg kvar på operationsbordet och skulle sys ihop, talade narkosläkaren lugnande till mig. De förklarade att det kan vara lite komplicerat att få ut ett barn i säte och att det ibland behövs extra hjälp för att säkerställa syresättningen. Jag minns inte mycket från den stunden, men jag minns att jag kände att jag borde reagera mer på situationen, att jag blev medveten om att jag måste varit ganska groggy.

Väntan på att återförenas med min partner och mitt barn kändes oändligt lång. Varje sekund kändes som en evighet. Men till sist kom en medlem av personalen in i rummet och lugnade mig med de glada orden att allt gick bra. Den känslan av lättnad och glädje som fyllde mitt hjärta i den stunden är svår att beskriva med ord.

Sammanfattningsvis var det en oerhört positiv och lyckad upplevelse. Personalens engagemang, stöd och professionella bemötande gjorde hela skillnaden. Trots att jag kanske inte kunde känna och reagera på samma sätt som jag förväntade mig, var jag tacksam över att allt gick väl och att jag fick vara en del av ett fantastiskt team som gjorde mitt barns ankomst till världen till en verkligt minnesvärd händelse.

I efterhand känns det inte som att det var operationen som var det värsta, vilket jag nog förväntat mig eftersom det var lite dem jag satt som ett mål att få överstökad. Det var snarare tiden efter operationen som var jobbig, att det var svårt att kunna röra sig och ta hand om sitt barn, det hade jag gärna varit mer förberedd på.

 

Varje förlossningsberättelse är unik, vill du vara med och dela dina erfarenheter med andra blivande föräldrar? Tveka inte att kontakta oss, tillsammans kan vi skapa en plats där varje berättelse får ta plats och där vi kan lära av varandra.