I väntans tider
Den här sidan finns för dig som söker styrka och mod inför den stora dagen. Här delar fantastiska mammor med sig av sina förlossningsberättelser – var och en unik på sitt sätt – och av insikter att bära med sig som blivande förälder. Ingen förlossning är den andra lik, och det finns inget rätt sätt. Läs det som ger dig något, och lämna resten.
Ett stort tack till våra mammor som delat med sig <3
Johannas berättelse
Detta är en vacker förlossningsberättelse från Johanna (Instagram: johannagrantcom), som planerade en hemmaförlossning. Ödmjuk inför att en förlossning aldrig går att planera till hundra procent, hade Johanna ändå en vision om att föda sitt barn på ett lugnt och tryggt sätt i hemmet. Hon och hennes partner förberedde sig noga, skapade en trygg och bekväm miljö och hade kontakt med en doula som stöttade dem genom hela processen. Det var inte en enkel resa, men med stöd från varandra och de professionella som fanns närvarande kunde de hantera allt som kom i deras väg.
”Klockan är 06.30 och jag är uppe och kissar, allt är som vanligt. Inget tecken på någonting. 06.50 vaknar Lily och ska gå på toa så jag följer med. Ställer mig upp och det klassiska 'knäppet' hörs och jag hinner tänka 'undra om vattnet går nu'. Går 5–6 meter ut i hallen vid trappan och ja, där kommer en stor laddning vatten. V ligger och sover på övervåningen, jag säger i ganska låg röst nerifrån 'jag tror vattnet gick' och han vaknar på en millisekund (händer aaaaldrig annars). Enligt honom lät det som att jag stod bredvid hans öra och pratade vanligt, så han var förmodligen väldigt redo och förberedd.
Jag ringer mamma som ska komma och hämta Lily, och sedan min doula som ska assistera. Vattnet fortsätter sippra varje gång jag ställer mig upp, men några värkar startar inte. 2–3 timmar senare dyker doulan upp och vi börjar direkt med övningar från 'Aktiv baby' för att få bebisen i optimal position och därmed få igång värkarna (vi tror han låg lite snett med huvudet och att det var därför värkarna dröjde). Klockan är nog närmare 10.30/11 nu. Vi gör de tre grundövningarna om vartannat och börjar sedan med akupressur. Framåt lunchtid (12–13) kommer de första små känningarna. Vi varvar övningar enligt instruktioner och jag rullar runt sittandes på en pilatesboll i nästan en timme samtidigt som värkarna tilltar mer och mer. Vid 15-tiden vet jag att intensiteten ökar ordentligt, och nu klockar jag allt – det närmar sig nedstigning i förlossningspoolen.
Jag går ner i poolen ca 16.15–16.30. Sedan fortsätter värkarbetet där. Fruktansvärda värkar men sköna pauser emellan. Jag känner hur det skrider framåt, och denna gång känner jag när han börjar tränga ner (det gjorde jag aldrig med Lily) – den smärtan var den värsta, då var det svårt att hålla sig positiv. Sedan är det dags för huvudet att komma ut och det flyter på bra; jag behöver lite assistans utifrån när huvudet är ute innan resten av kroppen kommer, och 18.20 är hela han ute. Känslan är: förvirring, overkligt och utmattad.
Efter en stund förflyttar vi oss till vår egen säng (den känslan var oslagbar) och väntar på placentaavgången som sker inom en timme. Han är pigg och vaken, ammar, och efter kanske två timmar börjar vi förbereda för att åka in till förlossningen för en kontroll. Jag duschar av mig, klär på mig mina egna kläder, och fyra timmar efter hans födsel är vi på förlossningen. Jag undersöks, navelsträngen klipps, han vägs och mäts, och vi bokar tid för läkarundersökning. En fantastisk, lugn, odramatisk och kärleksfull förlossning i vårt eget hem. I vårt eget vardagsrum. Med sällskap vi själva valt. Med lugna timmar efteråt för bästa möjlighet till anknytning. Det var en dröm.”
Johannas tips inför en förlossning:
- Ha en vision om hur du vill ha din förlossning – men när den väl sker får man ta saker som de kommer.
- Fokusera på att behålla andning och lugn i alla situationer.
- Berätta för din partner eller stödperson vad du förväntar dig. Att ni är på samma planhalva och att du får det stöd du vill ha är så stärkande.
Emelies berättelse
Innan du läser: det här var en av de svåraste sakerna jag varit med om – tre gånger om. Jag har medvetet valt att inte återge alla detaljer och händelser, dels för att det är mycket, dels för att jag inte vill skrämma dig som snart ska föda. Men läs inte det lugna tonläget som att det var en liten sak – det var dramatiskt, det var allvarligt, och det satte djupa spår. Jag delar det ändå av en enda anledning: för att visa att man kan ta sig igenom något så här tungt och ändå komma ut stark.
Detta är min berättelse. Om tre förlossningar som ingen av dem blev som jag föreställt mig – och om att lära mig acceptera situationen som den är.
”När jag skulle föda mitt första barn gjorde jag allt för att förbereda mig. Jag packade bb-väskan tidigt, lagade mat till frysen och försökte planera in i minsta detalj. Men det gick inte som planerat. Jag fick havandeskapsförgiftning och barnet behövde hämtas flera veckor för tidigt. Förlossningen drog ut på tiden och slutade till sist akut, på ett sätt som var både dramatiskt och skrämmande. Jag går inte in på varje detalj och vändning här – men tro mig när jag säger att det var långt ifrån "inget". Det var bland det tuffaste jag varit med om, och jag bär det med mig än idag. Min lilla föddes för tidigt och liten, sondmatades i början och vårdades på neonatalavdelningen. Det var en helt annan start än den jag hade målat upp – och återhämtningen efteråt tog lång tid, både i kroppen och i huvudet. Vissa saker satte spår som blev kvar.
Jag ska vara ärlig: tiden efteråt var tung, ett bra tag. Jag mådde dåligt längre än jag trott att man fick göra. Men det blev bättre. Med stöd från min partner och mina nära, och genom att våga be om hjälp när jag behövde, tog jag mig igenom det – och idag står jag på andra sidan, stark.
Det jag bar med mig därifrån var inte en perfekt plan, utan en insikt: det viktigaste var att ha acceptans för situationen och ta saker som de kom. Att ha mat i frysen och en plan är bra – men flexibilitet och att vara öppen för förändring är minst lika viktigt. Den känslan av acceptans gav mig lugn och trygghet mitt i kaoset.
Mina två följande barn kom med planerade kejsarsnitt. Efter den första förlossningen bar jag på en förlossningsrädsla, och det dröjde flera år innan jag vågade och kunde igen – en period då jag inte var säker på att det ens skulle bli fler barn. Även de graviditeterna hade sina utmaningar och barnen fick komma något tidigare än beräknat. Men varje gång tog vi oss igenom, ett steg i taget.
Med några års perspektiv vet jag att jag skulle gå igenom allt igen för den vardag jag har idag, med mina fantastiska barn. Samtidigt vet jag att långt ifrån alla får den utgången – att det finns de som burit något ännu tyngre och inte har sitt barn hos sig. Er glömmer jag inte. Om min berättelse kan ge en gnutta hopp åt någon mitt i det svåra, så är det därför jag delar den.
Idag är vi en familj på fem. Om jag fick säga en enda sak till dig som väntar, så är det denna: det går sällan precis som man tänkt, och det är okej. Att be om hjälp är inte att misslyckas. Och även en tuff start kan bli till något du bär med dig som styrka.”
Om du känner oro inför din förlossning, eller mår dåligt efter en – prata med din barnmorska, BVC eller 1177. Du är inte ensam, och det finns hjälp att få.
Marielles berättelse
Detta är Marielles berättelse, om ett planerat kejsarsnitt på grund av sätesbjudning och hennes tankar kring det.
”Det var en känsla jag aldrig upplevt tidigare, en blandning av nervositet och förväntan som inte gick att jämföra med något annat. Vår förlossning var planerad som ett kejsarsnitt, så vi var förberedda på själva proceduren. Ändå var det en märklig känsla, en mix av spänning och lugn, när vi på morgonen begav oss till förlossningen för förberedelser.
Natten innan hade varit rastlös, med vetskapen om att det var vår sista natt 'själva i huset'. Morgonen var lugn och pirrig; jag duschade och tvålade in mig med en bakteriedödande tvål enligt läkarens rekommendation. Känslan i bilen på väg dit var speciell. Jag var redo att träffa mitt barn, men önskade samtidigt att få vara ovetande om exakt när det skulle hända. Jag ville ta det som det kom, utan att veta klockslaget.
Vi hade besökt förlossningen tidigare, men jag var så inställd på en vaginal förlossning att jag inte riktigt tagit till mig informationen om kejsarsnitt. Jag var tacksam att det var en planerad operation med tanke på riskerna med att föda ett barn i säte. Samtidigt kände jag mig lite snuvad på att få uppleva en vaginal förlossning och veta hur förvärkar känns.
Min partner var med mig och var en fantastisk trygghet, även om han egentligen inte gillar sjukhusmiljöer. Han bar de gröna kläderna som krävdes och skämtade om att se ut som en läkare. Han var närvarande och ett otroligt stöd under hela proceduren. Det betydde oerhört mycket att ha honom där.
På förberedelserummet rådde en härlig stämning. Personalen var fantastisk och full av entusiasm inför förlossningen. Jag fick förbereda mig igen, välinformerad och guidad hela vägen. De berättade vad vi kunde förvänta oss och förklarade varför infarter och katetrar behövde sättas. De visade även vilket rum barnet skulle tas till om det behövde hjälp efter födseln. Efter en något lång väntan var det äntligen dags att gå till operationssalen.
I operationssalen möttes vi av en personal som överträffade mina förväntningar. De var fler än jag trott, och alla gav mig en positiv känsla av att de verkligen såg fram emot att välkomna mitt barn. Narkosläkaren satt bredvid mig och övervakade allt noggrant, och jag kände mig trygg med deras närvaro.
Snittet tog lite längre tid än planerat, och det uppstod en känsla av brådska och lite ansträngd stämning i rummet. Men mitt fokus låg på att få en glimt av mitt barn och känna henne mot min kind. Jag hann bara få en kort stund med henne innan personalen snabbt tog henne till ett annat rum för att hjälpa henne att andas. Min partner följde med för att vara vid hennes sida.
Medan jag låg kvar och skulle sys ihop talade narkosläkaren lugnande till mig. De förklarade att det kan vara lite mer komplicerat att få ut ett barn i säte och att det ibland behövs extra hjälp för att säkerställa syresättningen. Jag minns inte mycket från den stunden, men jag minns känslan av att jag borde reagera mer än jag gjorde – jag måste ha varit ganska groggy.
Väntan på att återförenas med min partner och mitt barn kändes oändlig. Varje sekund kändes som en evighet. Men till sist kom någon ur personalen in och lugnade mig med de glada orden att allt gått bra. Den lättnad och glädje som fyllde mitt hjärta då är svår att beskriva med ord.
Sammanfattningsvis var det en oerhört positiv och lyckad upplevelse. Personalens engagemang, stöd och professionella bemötande gjorde hela skillnaden. Även om jag kanske inte kunde känna och reagera som jag väntat mig, var jag tacksam att allt gick väl och att jag fick vara en del av ett fantastiskt team som gjorde mitt barns ankomst till en verkligt minnesvärd stund.
I efterhand känns det inte som att det var operationen som var det värsta, vilket jag nog förväntat mig eftersom det var den jag satt som mål att få överstökad. Det var snarare tiden efter operationen som var jobbig – att det var svårt att röra sig och ta hand om sitt barn. Det hade jag gärna varit mer förberedd på.”
Varje förlossningsberättelse är unik. Vill du vara med och dela dina erfarenheter med andra blivande föräldrar? Tveka inte att kontakta oss – tillsammans kan vi skapa en plats där varje berättelse får ta plats och där vi kan lära av varandra.
